En fråga som kanske först kan kännas självklar. Vi är så vana vid att granska världen ur våra egna linser, att vi sällan i normalt läge stannar upp och granskar just de enklaste frågorna. Jag har en definition för vad natur är och det har du med, men är de lika?
‘Vad ‘natur är’ börjar från ordet. Ett uttryck med sina rötter i försokratisk tid för att beskriva det fysiska som utvecklas oberoende av människan, liksom träd och växter. Idén om att naturen skulle utvecklas oberoende av oss kommer jag att ifrågasätta och ge min egen definition.
Men först frågar jag om ‘natur’ över huvud taget finns, eller endast ett begrepp med en mängd olika uppfattningar eller åt andra hållet, en natur med en mängd beskrivningar på olika språk och ur olika attityder.
Ordet ‘natur’
En människa blir till och reflekterar över sig självt och sin plats i allt. Ett ord blir till för attförstå ‘mig’ i relation till ‘det som utvecklas omkring mig’. “Jag vill förklara något jag upplever så jag hittar på ett ord för det. Jag kallar det natur.”
Vad fanns innan ‘natur’? Före natur fanns bara allt. Ett ord har kommit till med en funktion att kommunicera, uppleva tillsammans ett fenomen men beskriver fenomenet något riktigt ur verkligheten, eller endast ett fenomen?
Allt som vi räknar som ‘natur’ har funnits före uttrycket. Alla beskrivningar som vi någonsin har haft eller kommer att ha av naturen kommer alltid att beskriva den ur ett rådande perspektiv. Därför innehåller begrepp, liksom ‘natur’, alltid subjektiva tolkningar som färgas av vår bakgrund; uppväxt, upplevelser och kunskapsbas och så vidare.
Likaså från ett annat perspektiv; när begreppet kommit till, har det beskrivit just det som då funnits att uppleva, genom linser som varit aktuella för den tiden, och för uppfinnaren i fråga.
Begrepp lever dynamiskt med tiden och får ytterligare nya meningar och färger i varje tanke och yttrande. Därmed ‘är natur’, just nu och har alltid varit i varje stund, en samling av observationer av verkligheten, så som den presenterar sig för individen just nu.
Finns naturen?
Naturen blir inte till av det att vi kallar något ‘natur’. Ett blad blir inte ett blad av att den får den benämningen. Ett blad är ett blad och har många namn och upplevelser på många språk. För någon är ett blad en del av naturen, en annan en del av ett träd, vilkendera är rätt? Båda är rätt! Det här tycker jag om att förklara med en storleksskala; ett blad tillhör ett träd och ett träd tillhör naturen. Men ett blad är också uppbyggt av mindre delar och om vi zoomar in tillräckligt, är ett blad en produkt av fotosyntesen som sker i växelverkan av kemiska grundämnen som sitter ihop och kallas vatten, ljus och koldioxid. I allra minsta skalan är allt i naturen alltså delar av “allt”, även vi. Kan vi då skilja på människa och natur i substans, eller endast som fenomen och uttryck? Finns då naturen i verkligheten överhuvudtaget? Inte åtminstone som den påstådda någonting som “utvecklas oberoende”.
Alltets mängd är konstant - ‘Natur’ som något som utvecklas oberoende av oss
Ett tankeexperiment: Vi utgår från att vi har en pool av grundämnen som hela universum består av. Om jag och naturen tar upp av samma grundämnen så måste ju naturen påverkas av hur mycket jag tar upp. Om något tar upp mera så är det bort ifrån det andra. Det här experimentet fungerar både då man utgår ifrån att människan är en del av naturen eller inte. Det enda som det faller på är om grundämnenas mängd inte är konstant. Jag tror på en evig balans mellan födelse, utveckling, tillväxt och förstörelse för att det är den enda definitionen på oändlighet som jag känner till och tycker är vattentät. Vi får diskutera om oändligheten i en annan essä.
Ett annat argument för mitt påstående: när jag dör och förmultnar så bryts jag ner tillgrundämnen som levande organismer har nytta av. Jag har en indirekt påverkan på naturens utveckling bara med att finnas, för att även jag är uppbyggd av naturens byggstenar.
Natur eller ‘allting’? Uttryckets konkreta konsekvenser
Vi och allting är naturen i någon skala. Varför kallar vi då inte allt för ‘allting’? Jag skulle gå så långt till att påstå att särskiljningen är skadlig. Den skapar en uppfattning om naturen och om oss som är en illusion. ‘Natur’ som ett distanserande uttryck mellan människor och det övriga har negativa följder för miljön. Genom att betrakta naturen som något skilt från oss, och till och med under oss själva, har vi rättfärdigat att exploatera dess resurser utan att inse att vi samtidigt skadar våra egna levnadsvillkor.
Vad är allting, vad är natur?
Kemiska grundämnen i olika former i konstant rörelse av massors påverkan och ljus. Naturen är, före ordet, en konstant växelverkan av allting. Men vem, vad eller hur orkestreras den perfekta ordningen och harmonin? Varför?
En idé, Gud, ett medvetande
Man kunde gå in på att diskutera mitt påstående om en ‘perfekt harmoni’, finns den? Men den definitionen eller mina argument har jag inte ännu jobbat på. Däremot har jag en teori om alltets ordning som lånar från Vedisk tradition och kombinerar den med naturvetenskap.
Grundämnen ∧ Idé → Massa
Bakom idén för alltets ordning finns ett medvetande, Gud, vilket ord man än väljer att använda. Jag tycker om att använda ordet ‘idé’ eftersom det känns lätt att greppa. Där som massor påverkar andra massor genom deras densitet, uppbyggnad och dragningskraft, är ‘idén’ bakom hur grundämnen ordnats för att massor blir till. Det är inte alls knepigare än att tänka, att din idé för att hugga ner ett träd för att skapa en stol, är medvetandet som kommit till dig som manifesteras i ett nytt objekt. Medvetandet är alltså inte något som föds i vår hjärna. Det är något som vi nog kan observera med vår kropp, något vi förhoppningsvis kan i framtiden peka på, något dynamiskt, i evig utveckling.
Varför finns medvetandet, idén? För att konceptet skall vara hållbart, måste det genomsyra allting. Den måste ha en uppgift som sträcker sig förbi människorna till precis allting och alltets ordning. Den är “att finnas”. Att överleva. Livet självt. För människan får vi idéer kanske för att hitta på eld för vår överlevnad, konst för vår utveckling. Deepak Chopra skriver i sin bok ‘Total Meditation’ om en fågelunge som kläcks när dens föräldrar redan är bortflugna och den ska ta sig till havet på ett alldeles specifikt sätt ensam. Jag minns inte hans argument om epigenetisk information, men överlevnad kräver kreativitet, och kreativitet är idéen självt.
Naturen, alltet, är alltså kreativ. Den ordnar sig för att finnas. Den, vi, allt, vill att vi ska finnas, och därför finns den. Både i oss och den är oss.